Ett år idag!!! :)

Idag är det ett år sen jag valde att göra min lite dramatiska entré till världen!

Sista bilden på magen, 12 timmar kvar.

36 timmar gammal. Full med slangar o sladdar... :(

HÄR KOMMER MAMMAS BERÄTTELSE OM HUR DET GICK TILL:

På lördagseftermiddagen, den 23e, var vi ner på kontroll på förlossningen. Då hade det runnit ur mej lite då o då under tre dagar så vi ville kolla att det inte var vattnet. Men fick veta att det bara var kraftiga flytningar. Bm vart lite bekymrad över att jag hade lite feber, men enligt läkaren var det inget att bry sej om. Frågade om jag var öppen ngt, men näpp – inte en cm! Var då 6 dagar + och såg framför mej hur jag skulle behöva vänta minst lika länge till… Tänk vad fel jag hade!

Åkte hem o parkerade oss framför melodifestivalen. Jag hade kraftiga sammandragningar hela kvällen och precis innan vi somnade, vid 23.30 ca kom första värken. Men jag tror inte riktigt jag fattade vad det var för ngt då. Sa bara ”Oj, vad den sdr gjorde ont!!”
Slumrade lite och kände fler värkar någonstans mellan vaken och sovande. Vid tre vaknade jag av det rann igen. Tänkte suckande ”jäkla flytningar!!” och gick upp o la i en binda. Men sen efteråt har det slagit mej att jag måste omedvetet fattat att det var vattnet vid det laget eftersom jag la i jättebindan från apoteket, innan hade det räckt med trosskydd.

Slumrade lite till och vaknade igen vid halv 5 av att det var full fart på värkarna. Men de var väldigt oregelbundna. Allt mellan 3 och 20 min mellan. Låg där i mörkret och var mest häpen över det som hände, inte alls så nervös o stirrig som jag trott utan helt lugn.
Efter en timme klarade jag inte av att ligga kvar i sängen utan gick upp på toa. Såg då att det var helt rosa i bindan. Det var nog först då det verkligen gick upp för mej att nu var det dags! Gick runt i huset en liten stund innan jag gick in o väckte Marcus.
Ställde mej i duschen en stund. Ringde in till förlossningen, men de tyckte att jag skulle vänta så länge jag stod ut hemma. Försökte äta lite frukost, kunde inte bestämma mej för om jag var hungrig eller mådde illa. Strax innan 9 var det 2-3 min mellan värkarna och jag tokspydde upp det lilla jag ätit. Så då ringde vi igen och de tyckte att det lät som att det var dags att komma.

Vid 9.30 ca kom vi in på förlossningen. Fick ett rum och blev undersökt. Var då öppen 4 cm. Blev helt paff, jag hade vart lite nevös att de skulle säga att jag bara var öppen 1 cm o kunde åka hem igen typ.
Hade 38.5 i feber så jag fick Alvedon.
Pratade igenom smärtlindring och vi kom överens om att börja med ett bad. La mej i det vid 11-tiden. Det var jätteskönt med det varma vattnet mellan värkarna, men tog inte bort någon smärta. Fick prova lustgasen men den funkade inte alls på mej. Mina värkar gjorde ont ”pang” utan förvarning, så det var för sent att börja andas in den då. Tyckte dessutom det var lite obehagligt med masken framför ansiktet o slängde undan den var gång.
Strax efter 12 hade jag riktig panik vid var värk o låg bara och ålade mej i vattnet så då ringde vi efter BM o sa att jag ville ha EDA. Promenaden från badkaret o in på rummet kändes milslång, värkarna kom tätt, tätt.
Undersökning innan narkosläkaren kom, öppen 7 cm. EDA´n lades kl 13.15. Ny undersökning precis efter, öppen 8 cm.
Kändes väldigt positivt o vi trodde att nu var det inte långt kvar… Hehe, tur att vi inte visste…

Blev som en ny människa när EDA´n började verka! Kunde prata, äta och var ute och promenerade i koridoren en lång stund.
Vid 16.30 slutade EDA´n verka och de kopplade på mer i nån pump samtidigt som de satte in värkförstärkande dropp. Var då öppen 10 cm med lite kanter.

Försökte kissa men det kom inget så de tömde mej med kateter. De satte även in en elektrod på bebis huvud där nån gång. Har inte riktigt nån tidsuppfattning därefter. Men vet att de under de följande timmarna ökade det värkförstärkande droppet från 10 ml/h till 250 ml/h + stängde av EDA´n eftersom mina värkar var alldeles för svaga.

Värkarna kom riktigt tätt nu och tryckte på som 17. Men trots det var jag hur avslappnad som helst mellan dem, lyckades tom somna mellan dem ibland. Marcus: ”sover du NU???”

Vet inte riktigt vad klockan var när BM sa: ”du kan nog ta och försöka krysta nu.” Och där reagerade jag, nånstans långt inne i huvudet. Vaddå ”nog försöka”, kände att det inte stämde. Fick veta sen att BM då sett på hjärtljuden att bebis var påverkad, när det var som värst var de uppe i över 200! Hon berättade också senare att bebis var inte ända nere då, så eg var det inte dags att krysta ännu, men han behövde komma ut snabbt och han låg för långt ner för att de skulle kunna snitta.

Jag tog i allt vad jag kunde men mina värkar var som sagt inte starka nog. Rätt vad det var stod förlossningsläkaren (som jag träffat på kollen dan innan) mellan mina ben o sa att de var tvungen att sätta sugklocka för bebis mådde inte bra.
Det konstiga är att inne i huvudet blev jag rädd, men kände inte rädslan i kroppen. Så utåt sett var jag nog hur lugn som helst…
Sätta sugklockan gjorde nästan mer ont än vad värkarna gjorde! Fy fasen…
Nästa gång jag öppnade ögonen så stod det fullt med folk runt sängen. Sköterskan hängde på min mage samtidigt som läkaren slet allt vad hon kunde i sugklockan. Vid ett tillfälle lossnade den och satte sej på min ena blygdläpp som sprack, inte skönt…
Hörde hur läkaren sa att de skulle ringa efter barnläkaren, ännu räddare!!!
Huvudet kom halvägs ut sen kändes det som en hel evighet innan det kom en ny värk som jag hade användning av. Bara låg och skrek rakt ut ”det går inte, det går inte.” Marcus stod o viskade i mitt öra att han såg håret.

Kl 23.28 kom han så ut vår lille Benjamin. Såg i dimman hur BM klippte navelsträngen (fattade då hur bråttom det var) I våra ögon så hängde han bara där helt livlös i hennes famn, var så hemskt… De rusade ut med honom och tog Marcus med sej. Där låg jag kvar och visste inte vad jag fått eller om den överhuvudtaget levde.
Efter en stund kom de tillbaks och jag fick hålla honom i ca 2 minuter. Sen började jag blöda okontrollerat, man hörde hur det bara rann… (förlorade 2 liter) Marcus fick ta Benjamin och så rusade de iväg med mej till operationssalen. Det strömmade in folk och det sattes en massa kanyler och drog o slets i mej. Rätt vad det var stod narkosläkaren där o tryckte en lustgasmask över ansiktet på mej o frågade om jag vart sövd förrut? Sövd!!! NEJ!!! Jag ville ju träffa Marcus och vårt barn!!!
Som tur var fick de stopp på blödningen utan att behöva söva mej.
Allt lugnade ner sej lite och de passade på att sy mej när jag ändå var inne på op. (blev klippt)

Någon kom in och sa att de hade fått gå iväg med Benjamin igen för han var blek, kall och hade svårt att andas. Och jag som trott att nu var det över… När de var klara med mej körde de ut mej så att jag fick ligga i korridoren utanför barnsalen. Fick hålla B en kort, kort stund innan barnläkaren kom tillbaka. B blev undersökt och de kom fram till att han nog inte syresatte sej ordentligt (77%) och behövdes läggas in på avd 17 (neonatal). Marcus fick följa med dem dit upp och jag blev inkörd på förlossningssalen igen, satt fast i ett antal droppslangar och kom ingenstans.

Marcus kom tillbaks och vi fick fikabrickan som ingen av oss var särskilt sugen på. Fick in en säng till Marcus som somnade som en stock. Själv var jag klarvaken. Det kändes väldigt, väldigt konstigt. Som att jag låg och väntade på nästa värk för jag var inte färdig ännu – jag hade ju inget barn!

Först på förmiddan dagen efter blev vi uppkörda på BB och vi fick komma in på avd 17 och träffa plutten. Där låg han i en öppen kuvös med elektroder på bröstet och foten, kanyl i handen, sond i näsan och en pytteliten syrgasmask. Lilla plutte…

Veckan som följde var intensiv minst sagt. Själv var jag svimfärdig av blodbristen hela måndagen och fick två påsar blod på kvällen. När jag väl hämtat mej från det så blev jag störtförkyld med feber, helt fel vecka att bli sjuk på!!!
Var tredje timme var vi in till B och bytte, försökte amma, sondade och pumpade. Tog ca 1½-2 timmar var gång. Mellan det skulle vi hinna äta själva + att alla tjatade på mej att jag skulle vila. När då???

Fick veta att han hade lunginflamation. Dessutom var hela huvudet helt uppsvullet och blålila av sugklockan och han hade väldigt ont de första två dagarna.

I och med att han satt fast i övervakningsapparaterna och vi inte kunde ta honom med oss så dröjde det innan det kändes som VÅRT barn, de första dagarna var vi ju bara in och lånade honom kändes det som. Jag mådde jättedåligt och bara grät och kunde inte sova på nätterna. Till slut fick jag sömntabletter två nätter bara för att orka.
På fredagen kopplade de bort all övervakning på honom och vi fick börja ha honom med oss på rummet och då äntligen började han kännas som våran. På söndan, en vecka efter att han fötts, tog de sonden och jag började helamma. På måndagen togs ett sista infektionsprov, som var bra och då blev vi hastigt och lustigt utskrivna. Även om det var skönt att komma hem så tyckte vi bägge två att det gick lite hastigt där, men de behövde väl platsen till någon annan.